Au revoir tristesse
Paris - Hockney, Gehry, ett perfekt restaurangbesök
Jag var i Paris nu över påsken. För första gången på dryga 11 år. Det låter för länge sen för att vara sant men sist jag minns att jag var där var jag höggravid och i stan för att slutföra inredningen av & Other Stories franska högkvarter, innan jag blev för gravid/mamma. Och den här gången var jag där med frukten av den graviditeten – en 11-årig skejtare, så matematiken ser ut att stämma.
Hursomhelst, Paris ändå, vilken stad.
Eftersom Colette (butiken, jag är inte så gammal) fortfarande fanns och frodades sist jag var i stan så kände jag ett visst behov av uppdatering och gjorde misstaget att fråga – om framförallt mat, konst och ställen man kan skejta på – på instagram. Jag fick 200 förslag.
Vill ju på inget vis verka otacksam men det är 184 för många. Och därmed började den närmast sisyfiska uppgiften att försöka researcha ner listan till 5 luncher, 5 middagar, ett par utställningar, nån loppis och kanske nåt annat.
Det är svårt med tips. Oerhört mycket som ska klaffa ju. Jag saknar ett slags rese-Tinder. Eller en personlig – och mycket sträng – Tripadvisor, som bara släpper igenom otroliga tips av folk med kompatibel smak/liknande preferenser.
Tågluffare, amerikaner och mixologer – eller vilka man nu vill naturligt ska filtreras bort – får aldrig ens komma till tals.
Nästa aspekt är kvantiteten. Som tipsgivare får man bara bidra med ett mycket begränsat antal saker. Man ska tvingas döda darlings till bara de allra mest karismatiska återstår. Vad är jag verkligen beredd att gå i god för, osv. Snarare än flest tips vinner. (Jag HÖR att jag låter otacksam, samt fascistisk, det är jag inte! Eller? Men bra tipsande kräver ett regelverk, annars sitter man där plötsligt med motiveringar som “gott för att vara så billigt”, “perfekt om du behöver ståltråd mitt i natten”, “deras muffins är större än mitt huvud”).
Hursomhelst, jag kan bara konstatera att i denna utopi är vi inte idag. I alla fall inte jag, som å ena sidan inte lockas alls av copy som "cool guides post-tourism lifestyle publication” eller Louis Vuittons pantone-stinna stadsguider men inte heller dras till Lonely Planets fotriktiga aura och hellre svälter ihjäl än beställer mat på en restaurang med QR-kodsmeny.
Det känns också som att en viss genre av tips gärna får extra luft under vingarna på internet och är man inte på sin vakt så förvandlas ens cityweekend (vilket kittlande omodernt ord) till en svårsmält cocktail av photo ops, Emily in Paris-caféer, positionering (“Ät lunch på L’Arpege, det är urtrevligt”) och minsta gemensamma nämnare som ingen, som förtjänar att vinna, vinner på i längden.
I alla fall. Med, eh, detta sagt tänkte jag absolut dela med mig av lite höjdpunkter ifrån mina fem franska dagar. Jag, som alltså inte kan nästan något om Paris, ska bjuda på några rekommendationer. En blind leder en grupp troligen långt mer seende. Var så goda, den här vägen:
David Hockney 25 på Fondation Louis Vuitton
Den hittills största utställningen någonsin vigd min favoritblondin. Jag älskar ihjäl David Hockney, har alltid gjort, så jag är ingen nyanserad röst i natten. Han känns som familj för mig och varje gång jag ser en svartvit bild på honom på instagram stannar mitt hjärta i en sekund tills jag inser att det bara är nån som inte vet att så, så gör man bara inte.
Det här är en underbar, enorm och – när jag var där – lite för välbesökt genomgång av hans konstnärsskap, ifrån mycket tidiga verk (1955) till några som fortfarande torkar.
Med typ två veckor på nacken lider utställningen fortfarande av vissa barnsjukdomar, så som att alarm tjuter varje gång nån råkar gå för nära en tavla vilket nån gör hela tiden eftersom texten bredvid tavlan är för liten för att kunna läsas, av nån, på behörigt avstånd.
Det är eventuellt liiiite väl många träd = hans senare motiv som verkligen har nåt (!) men som man efter ett tag inte riktigt kan hålla isär, pga av all skog som det heter, och som trots allt är aningens mindre sexiga och glamourösa motiv än hans porträtt av Peter Schlesinger naken eller Ossie Clark, Celia Birthwell och deras katt Percy på en vit ryamatta. Men på display är också just de verken, en förstummande bra best of, och även många verk jag inte hade sett live innan, så som hans porträtt av favoriter som John Baldessari och Frank Gehry (mer om honom strax).
Det är även en uppvisning i sanningshalten i den gamla sägningen ”Man måste känna till reglerna för att bryta dem”. Hockney kan dem alla – de stora mästarna, perspektiv, färg, form, kubism, fotorealism, fin- och fulkultur osv – och bryter mot dem varje steg han tar. I sina gula crocs.
Utställningen pågår till 31 augusti.
Självaste Fondation Louis Vuitton föddes för övrigt ganska prick ett år efter min son så där hade jag inte heller varit. Dess arkitekt, Frank Gehry, är en annan gubbe jag är mycket, mycket svag för så det var en fröjd att gå runt i hans enorma glasskepp, även om det inte är lika vasst som Walt Disney Concert Hall eller hans egna dumma lilla hus <3
Självklart söker man snabbt upp en professionell köksbutik på semestern. E Dehillerin är ljuvlig och jag är nu en fet röd skärbräda rikare. (En dag kommer jag tillbaka för alla bankade mässingskastruller, vänta bara).
För att blidka barnet gick vi till Palais de Tokyo (där konstant skate pågår utanför) och de får högsta betyg för väldigt storstadsdoftande öppettider – vi var där till kl 22 på en söndag som dessutom var påskdagen?! A night at the museum, ett mycket vinnande koncept.
Dessutom blev (framförallt) barnet på ett sällsynt storögt vis mycket imponerad av utställningen om graffiti-rap-mångsysslaren Rammellzee (som går ner i maj så jag ska inte uppehålla mig vid den) och så har de eventuellt den bästa museishoppen jag varit i – som om de inte bara vill kränga kylskåpsmagneter och totebags utan faktiskt bryr sig? En ren fröjd, hela upplevelsen.
Obs! Om du hatar mat är det viss uppförsbacke för dig från och med nu.
Le Servan har en briochetoast med sardeller och rökt chilismör – kvadratisk och redo för sin closeup – som mer än levde upp till sitt fotogeniska yttre.
Trodde också att jag åt och drack väldigt gott på bland andra Le Verre Volé och Bonne Aventure men…
cliffhanger.
Sen ruckades hela mitt värderingssystem. Av:
L’arpaon
Dagen efter tänkte jag att det kanske bara var månen som råkade stå rätt. Att jag vad på ovanligt gott humör. Men så var det inte. Jag var trött och irriterad och det regnade. Tills jag klev in genom den grönmålade entrén till L’arpaon. Som visade sig vara allt jag nånsin velat ha av en krog.
Ett litet magiskt hål i väggen i Montmartre. Varm, lyhörd, avslappnad men samtidigt s u p e r -proffsig service. Helt opretentiös stämning men mat lagad på stort lågmält allvar. Driven av tre vänner jag absolut försökte bli en fjärde till.
Varenda ingrediens vi fick in på tallriken var perfektion. Nygrillade langoustines som man själv doppade i rökt salt, bäddade in i ett salladsblad och dunkade ner i en syrlig mangomajonnäs och voila liten, fulländad taco.
Tunisisk tonfisk-fricassé med harissa och citron confit, kronärtskocksravioli med beurre blanc och parmesan, tatin à l’oignon med comté och en sabayon-sås – som mina drömmar numera definitivt är gjorda av – med vin jaune, gräslök och sommartryffel. (vsg för höftat språk, jag gillar att äta mat, inte skriva om den).
Jag har inga anmärkningar. Exakt inga. (Och heller inga som helst krogrecensents-ambitioner, men googla! 109 personer kan absolut ha fel men just den här gången hade de inte det och L’arpaon har 5.0 i betyg på google).
Min näst bästa (mat)upplevelse under resan var på många sätt motsatsen till L’arpaon. Ingen twist på nåt här inte. Chez Georges är en verkligt klassisk bistro. (Är motsatsen till neo paleo?) Men en helt perfekt sådan. Julia Childs favoritrestaurang tydligen och av allt att döma en stor personlighet sedan 1964. En mycket välpatinerad interiör, otrolig om-väggar-kunde-tala-ambiance och de bästa vita sparrisarna jag åt på hela resan. (Och då åt jag dem med en nästan psykotisk frekvens). En restaurang där all konversation är intressant och absolut ingen bär funktionskläder <3 <3 <3
Sist men inte minst min bästa aktivitet!
Jag vet förstås sen tidigare att fransmännen jobbar med en mycket bred definition av marknad och tar sina antikviteter på allvar. Om prisbilden på Marché Montreuil börjar på 50 cent och slutar inte särskilt många euros senare – och det mest rör sig om toalettpapper i bulk och saker det står Abdidas på – så börjar Saint Ouen Flea Market på samma men fortsätter upp till sex-kanske-sjusiffriga belopp, i form av oerhört collectible design. Och det är ju väldigt trevligt att kolla på, men det är ju inte så ofta man spontanköper Jean Royère-soffbord. Tyvärr.
Långt söderut ligger som tur är Marché aux puces de la Porte de Vanves som the voice of reason och här hittar man precis segmentet man vill hitta på loppis samt på semester, dvs saker som går ner i handbagaget – och som det inte står Abdidas på. Saker jag efteråt ångrade att jag inte köpte inkluderar en brevvikt i glas, en gul vårjacka, en uppsättning cocktailfat jag gladdes till av, minst ett dussin underbara gamla böcker, ett Fornasetti-askfat jag ägt en gång förut, samt handvävda handdukar i otrolig kvalitet och färgkombo.
Ja det var väl det. Tipsar jag mer nu efter mitt intro tappar jag ju exakt all trovärdighet.
Så, avslutar i stället lite abrupt men på förekommen anledning med min cover på Portrait of an Artist (Pool with Two Figures) från förra sommaren:
Ja ha så roligt skrivet och så sugen man blev på att åka dit och kolla konst och äta gott!
Ha ha ska det vara!